Den filippinska gården som odlar mat utan att offra mangroveskogen

30 juni 2026 · Miljö

På Glinoga Integrated Farm i Quezon-provinsen på Filippinerna odlas 65 olika växtarter på en enda hektar provyta — samtidigt som gården medvetet låter mangroveskog och våtmarker vara kvar mitt i odlingslandskapet. En forskningsstudie som jämförde 12 gårdar i 11 filippinska provinser pekar ut Glinoga som den med högst artmångfald av dem alla.

Från utarmad jord till modellgård

Marken var i dåligt skick redan 2008, efter årtionden av svedjebruk under tidigare arrendatorer. Ninieveh Glinoga och hennes man tog över med motsvarande 16 dollar i sparade familjepengar som enda startkapital. De första tre åren gick åt till att bygga upp jorden igen, innan de 2011 kunde anställa sin första medarbetare. En vattenpump installerades 2012 — en investering det tog ett helt decennium att tjäna in.

Det gårdsparet byggde är ett permakultursystem: odlingen är upplagd så att den efterliknar och utnyttjar den kustnära ekosystemets egen struktur, istället för att kämpa emot den. Gården odlar kokos, kakao, ris, bambu och grönsaker, har getter och kor som betar sida vid sida med vadarfåglar, och förädlar kokosnötsskal till trädkol, tjära, tvål och såser. Mellan 75 och 95 procent av växtarterna på den undersökta provytan är fleråriga — träd och buskar som kakao, mango och bambu, snarare än ettåriga grödor som måste planteras om varje säsong.

Mangroven får stanna

Det som skiljer Glinoga från konventionellt kustjordbruk är vad gården valt att inte ta bort. Lågt liggande delar av marken översvämmas regelbundet av bräckt vatten — ett område många odlare hade dikat ut eller fyllt igen. Glinoga gjorde tvärtom: höjde diken runt de utsatta partierna och lät mangroveskogen stå kvar i sitt vildmarksområde. "Vi bevarade mangroven eftersom det lägsta området ofta översvämmas," förklarade Ninieveh Glinoga för Mongabay.

Det är inte bara ett naturvårdsval. Mangroverötter filtrerar vatten och stabiliserar jord, vilket gör de översvämningsbenägna delarna av gården mer användbara snarare än mindre. Wetlands International Philippines, som lett forskningen om gården, varnar samtidigt för att lösningen inte är universell — fel trädart planterad på fel plats kan skada ekosystemet snarare än hjälpa det, enligt seniorforskaren Maria Josella Pangilinan.

En etablerad regional praxis — i nytt format

Glinoga är inget unikt påhitt. Modellen att kombinera mangrove med vattenbruk, kallad silvofishery eller integrerad mangrove-akvakultur, har funnits i Indonesien och Vietnam sedan 1978 och har sedan spridit sig till andra delar av Sydostasien, Sydasien och Sydamerika. I Indonesien används bland annat tekniken "empang parit", där en damm grävs med mangroveskog kvar i mitten. Studier visar att räkor som odlas i dammar med mangrovevegetation växer snabbare och ger högre vinst än räkor i renodlade dammar utan träd.

Det som gör Glinoga ovanligt är att modellen är applicerad på ett helt gårdssystem snarare än enbart en fiskdamm — mangrove, jordbruk, boskap och förädling i samma helhet. Filippinerna har även börjat testa varianten "Associated Mangrove Aquaculture" i pilotprojekt i Bataan och Misamis Oriental, där en del av en befintlig fiskdamm lämnas tillbaka till mangrove för att återställa gröna buffertzoner längs vattendrag.

Gården är fortfarande sårbar

Glinoga är inget facit utan friktion. Gården översvämmas fortfarande, och ett grannskifte som expanderat sin fiskodling har lämnat ett skadat, brunt område vid infarten. Glinogas egna försök att utöka mangrovetäcket på det området har hittills knappt överlevt — en påminnelse om att återplantering av mangrove är känsligt arbete som inte alltid lyckas, även när viljan finns.

Varför är mangroveskog viktig för kustjordbruk?

Mangroveskog är den enda trädvegetation i världen som klarar att stå med rötterna delvis nedsänkta i salt eller bräckt havsvatten. Rotsystemen — antingen synliga luftrötter eller breda styltrötter — gör flera saker samtidigt som är direkt användbara för jordbruk: de filtrerar vatten, bromsar vågor och strömmar, binder jord så att den inte eroderar bort, och dämpar effekten av översvämning vid stormflod eller hög tidvattennivå.

För en kustnära gård som Glinoga betyder det att mangroven inte är ett hinder för odling utan en del av infrastrukturen — ett naturligt skydd som annars skulle behöva ersättas med dyrare konstruktioner som vallar eller pumpar. Det är samma logik som ligger bakom silvofishery-modellerna i Indonesien och Vietnam: behåll trädet, och marken eller dammen runt det blir mer produktiv, inte mindre.

Vill du läsa mer om mangroveskogars globala status? Se vår artikel om hur det globala mangrovebeståndet nu återhämtar sig efter decennier av nedgång.

Källor: Mongabay, Wetlands International Philippines, Wikipedia — Integrated mangrove-shrimp aquaculture, Omni-Akuatika — Empang Parit as Silvofishery Model