Kinesisk satellit kan ha fångat ett svart hål i akten att slita sönder en vit dvärgstjärna

30 juni 2026 · Vetenskap

Den kinesiska röntgensatelliten Einstein Probe registrerade den 2 juli 2025 en explosion så extrem att forskarna fortfarande arbetar sig igenom vad de faktiskt såg. Om tolkningen håller är det första gången någon fångat de allra första ögonblicken av ett mellanstort svart hål som river sönder en vit dvärgstjärna — en kombination som aldrig bekräftats förut.

Vad satelliten fångade

Källan, betecknad EP250702a, dök upp som en exceptionellt ljus röntgenkälla under en rutinmässig himmelsavsökning. Det som fick forskarna att reagera var sekvensen: en stadig röntgenstrålning syntes redan ett dygn innan en explosiv serie intensiva röntgenflammor briserade ungefär 15 timmar senare. Därefter föll ljusstyrkan med en faktor på över 100 000 under loppet av cirka 20 dagar — en nedgångskurva som inte stämmer med kända gammablixtar eller tidigare observerade "tidal disruption events" (TDE, se förklaring nedan).

Vid sin topp nådde explosionen en luminositet på omkring 3 × 10⁴⁹ erg per sekund — bland de starkaste energiutbrott som någonsin registrerats i universum. Händelsen inträffade dessutom i en galax ytterregioner, inte nära dess centrum där supermassiva svarta hål normalt sitter, vilket är ytterligare ett skäl till att den sticker ut.

Varför just vit dvärg och mellanstort svart hål

Forskarna, ledda av National Astronomical Observatories vid Chinese Academy of Sciences tillsammans med forskare vid University of Hong Kong, testade flera teoretiska scenarier innan de landade i en modell: en vit dvärg — den extremt kompakta resten av en utbränd stjärna, ungefär jordstor men med en sols massa — slets sönder av ett mellanstort svart hål (en massklass mellan stjärnstora och supermassiva svarta hål, som det fortfarande saknas direkta bevis för i stor utsträckning).

Enligt professor Lixin Dai vid University of Hong Kong, som ledde den teoretiska modelleringen, förklarar just den kombinationen både den snabba utvecklingen och den extrema energin i datan på ett sätt som tidigare modeller inte lyckats med. Simuleringarna visar att det mellanstora svarta hålets gravitation tillsammans med den vita dvärgens extrema densitet kan generera relativistiska jetstrålar och tidsförlopp som stämmer påfallande väl med observationerna.

Fortfarande inte bekräftat

Det är viktigt att vara tydlig: detta är en tolkning, inte ett fastställt faktum. Forskarna själva understryker att befintliga modeller inte fullt ut kunde förklara fenomenet innan de prövade sig fram till scenariot med vit dvärg och mellanstort svart hål. Om tolkningen bekräftas av fortsatt analys och uppföljande observationer skulle det vara det första direkta beviset för att mellanstora svarta hål kan förstöra vita dvärgar och skapa relativistiska jetstrålar i processen — något som skulle ge nya ledtrådar om hur svarta hål växer och hur kompakta stjärnrester slutligen förintas.

Foto: China News Service / Wikimedia Commons (CC BY 4.0)

Vad är ett "tidal disruption event"?

Ett tidal disruption event (TDE) inträffar när en stjärna kommer för nära ett svart hål. Det svarta hålets gravitation drar starkare i stjärnans närmaste sida än i dess bortre sida, och skillnaden i dragkraft — tidalkraften — sträcker ut stjärnan tills den till slut slits isär. En del av materialet faller in i det svarta hålet och hettas upp till extrema temperaturer på vägen, vilket gör att händelsen lyser upp kraftigt i röntgenljus innan den snabbt tonar bort. De flesta kända TDE involverar vanliga stjärnor och supermassiva svarta hål i galaxers centrum — det som gör EP250702a ovanlig är den misstänkta vita dvärgen och det mellanstora svarta hålet, en kombination som tidigare bara funnits i teorin.

Einstein Probe är byggd just för att fånga den här typen av kortlivade, oförutsägbara röntgenhändelser. Satelliten har två instrument som arbetar tillsammans: ett vidvinkelteleskop som ständigt scannar stora delar av himlen efter plötsliga ljusuppgångar, och ett uppföljningsteleskop som zoomar in för detaljerade mätningar så fort något intressant upptäcks. Det är just den kombinationen — bred bevakning plus snabb uppföljning — som gjorde det möjligt att fånga händelsen redan i dess första timmar, något äldre satelliter ofta missat.

Källor: ScienceDaily, Phys.org, University of Hong Kong